sandralindqviist

Jag är väl inte den som klagar och skriver massa dysterheter på min blogg.
Men nu ska jag göra det, här kommer det:

Känner ni ibland att det inte finns någon som behöver er?
Att man inte räcker till, eller inte duger till någon?
Så känner jag, fram och tillbaka. Just nu känner jag mig som ett andra handsval. Obehövd. Bortkastad.
Tiden läker inga sår. Det blir värre för varje dag. Fan pappa fattar du inte att jag behöver dig?
Hur kunde du lämna mig såhär?